|
Skyddet i internationella konventioner, EU-fördrag och nationella grundlagar är starkt och privatliv eller personlig integritet nämns som en viktig rättighet. Intressant nog, definieras dock aldrig begreppet personlig integritet i dessa författningar. Delvis talas om "personuppgifter", men vad intrång i integriteten innebär förklaras inte explicit. Varken den svenska personuppgiftslagen eller EU:s dataskyddsdirektiv definierar personlig integritet, trots att båda reglerar rättsliga påföljder när integriteten anses ha kränkts.
Juridiskt kan integritetsbegreppet delas in i tre koncept, vilka delvis överlappar varandra: rätten till privatliv som är mycket omfattande, den personliga integriteten som är något snävare och kan likställas med "privacy" samt behandling av personuppgifter. Det sista avser ett mer konkret agerande som kan likställas med dataskydd och regleras i både dataskyddsdirektivet och PUL. Läs mer om detta i Christine Storrs (Kirchberger) blogginlägg om personlig integritet i ett juridiskt perspektiv.
Nytt lagförslag vill stärka integritetsskyddet
Persondata är hårdvaluta på dagens digitala marknad. EU:s rättvisekommissionär Viviane Reding menar att på samma sätt som en valuta måste vara stabil och trovärdig måste internetanvändarna tro på att deras data är säker för att de ska lita på företagen.
|
I januari 2012 lade EU-kommissionen fram ett förslag på hur reglerna för dataskydd skulle kunna reformeras. Dataskyddsförordningen är tänkt att ersätta EU:s nuvarande dataskyddsdirektiv från 1995, som ligger till grund för den svenska personuppgiftslagen.
För att stärka skyddet för privatpersoner föreslogs bland annat att företag måste få tillstånd från en nationell dataskyddsmyndighet innan de lämnar ut persondata till ett land utanför EU och att personer vars uppgifter företaget vill lämna ut först måste informeras. Människor ska även kunna radera sina uppgifter från nätet om det inte finns någon rättslig grund att behålla dem. EU-parlamentet vill också att IP-adresser ska betraktas som personuppgifter. Det kan innebära att webbplatser kan behöva inhämta tillstånd från besökarna för att få använda deras surfhistorik för att styra annonser.
I mars 2014 antogs förslaget av Europaparlamentet, men än är det långt kvar innan det kan påverka svensk lagstiftning. Ett lagförslag måste först godkännas av både Europaparlamentet och ministerrådet (medlemsstaternas regeringar) och Sverige hör till de länder som har haft flest invändningar mot förslaget. |
